Till alla svenska medborgare som är kvicka och angripa andra länders sätt att sköta sitt land, och folk. Läs och lär om vårt eget land, leta paraller, och sopa ren framför den egna dörren, visserligen har man slutat att döda samer och oliktänkande i Sverige, men något skall vll vi ha lärt oss, för den sista halshuggning skedde år 1910 i vårt perfekta demokratiska och humana land Kanske inte en same men väl en kvinna förlorade sitt liv på detta brutala sätt.
Så stals samernas land
Striden för samernas rättigheter i norra Sverige har under de senaste decennierna förts både politiskt och kulturellt, men kanske allra mest via domstolarna. I "Stulet land" berättar historikern Lennart Lundmark vad den juridiska striden handlat om, här finns också en bred exposé över samernas kamp. Lundmark är med rätta upprörd.
Gamla handlingar har grävts fram, arkeologer har kallats in och juridisk expertis uttalat sig åt både det ena och andra hållet. Att samerna har behandlats illa är de flesta överens om, men vilka rättigheter till mark, fiske och renbete har de egentligen? Och hur skulle ett samiskt självstyre i Norrlands inland kunna se ut? "Stulet land" är en värdefull och tät genomgång. Det är en bok där innehållet kan vara svårt att överblicka, men så har också alla turer kring samiska rättigheter varit osedvanligt snåriga. Under 1600-talet hade samiska familjer så kallade lappskatteland, områden på vilka de hade ensamrätt till resurserna. Lappskattelanden var ofta en kvadratmil stora och gränserna reglerades av lappbyarna själva. De användes för renbete, fiske och jakt. Det här är det "Stulna landet", med tillhörande rättigheter som senare i olika omgångar kom att tas ifrån samerna. 1700-talet var enligt Lundmark det bästa århundradet för samerna, med befolkningsökning och bra betalt för renkött, skinn och pälsverk. Rent juridiskt kom höjdpunkten med den så kallade lappkodicillen, ett tillägg till gränstraktaten mellan Sverige och Norge 1751. Där står att samerna äger sina lappskatteland och att deras mellanhavanden skulle skötas av egna samiska lapprätter. Lundmark påpekar att skattebönder och innehavare av lappskatteland visserligen hade den starkaste juridiska rätten bland gemene man på den tiden, men att alla ofrälse undersåtar trots det hade en svag rätt till sin jord. Läget skulle förändras under senare delen av 1700-talet, då bönderna fick igenom sina krav på en starkare äganderätt. När Gustav III år 1789 behövde stöd från de självägande skattebönderna beviljade han deras krav genom att de fick ett "uti allt lika orubbligt ägande och lika fri dispositionsrätt som frälse man över frälsehemman". En liberal-kapitalistisk syn på ägandet bröt igenom. Det var en försvagad samebefolkning som kom att möta det trendbrott som skedde i synen på ägandet. Befolkningsökningen bland samerna hade gjort att lappskattelanden splittrades och blev allt mindre samtidigt som antalet renar ökade. Sjukdomar började spridas på grund av att hjordarna fortfarande hölls samlade i en intensiv renskötsel vilket kom att leda till massdöd bland renarna. Samtidigt som samernas roll inom handeln minskade, upplevde jordbruket ett uppsving. Kronan agerade för att uppmuntra bönder och nybyggare, samtidigt som de nya principerna för äganderätten förverkligades. I praktiken innebar det att Kronan förklarade att allt land i Norrland, förutom gårdstomten och den odlade marken, tillhörde staten. Sedan delades den övriga marken ut enligt en metod som kallas avvittring. De visten samerna hade på sina lappskatteland räknades inte som gårdstomt. Avvittringen blev på många håll hejdlös under första delen av 1800-talet. I Jämtland beskriver Lundmark den som rena landrofferiet, där stora markområden inom de så kallade skattefjällen, den jämtländska motsvarigheten till lappskattelanden, delades ut till enskilda nybyggare. Dessa hävdade sedan sin privata äganderätt och kunde förbjuda renbete på sina marker. Nu inträffade det stora raset för samerna. Begrepp som urminnes hävd och de dokument som handlade om samiska rättigheter glömdes bort eller struntades i av de lokala myndigheterna, framförallt länsstyrelsema. Istället förde de en politik i tidens anda som gynnade nybyggare, jordbruk och gruvdrift på bekostnad av det samiska samhällets mer nomadiserande livsstil. Även fiske- och jakträttigheterna försvann. Tidigare hade samerna haft exklusiv rätt i sina områden, men nu stiftades lagar som tog detta ifrån dem. En lag 1852 förklarade att fisket var fritt i alla områden där avvittring inte skett, d v s hela lappmarken. En annan lag 1864 slog fast samma sak vad gäller jakten. Samernas situation försämrades till en punkt där rennäringen hotade att kollapsa. Mot slutet av 1800-talet vände det. I den första renbeteslagen 1886 fastslogs samernas rätt till renbete och även rätten till jakt och fiske. Men det hela skulle administreras av länsstyrelserna, efter att samerna "blifvit hörde i ärendet". Samtidigt blev samernas områden kollektiva, via gemensamma samebyar. Staten inledde också återköp av avvittrade områden, där renarna kunde ha sitt vinterbete. Även om de renägande samerna fick vissa förbättringar utvecklades politiken till ren rasism med "lapp-ska-vara-lapp-politiken". Samerna skulle tvingas hålla sig till renskötsel och barnen sattes därför i särskilda lappskolor, med undermålig undervisning, för att de inte skulle få smak på ett modernare liv. De fick inte bygga hus, eftersom det ansågs förstöra deras nomadiserande livsstil. De fick heller inte äga skog. Och en del samer tvångsförflyttades, eftersom motsättningarna om nationsgränserna uppe i norr gjort att de blivit av med sina renbetesland. Dagens processer kring samernas rättigheter kretsar fortfarande kring denna sekellånga historia av tvister, förändring av lagar och frågor om urminnes hävd och sedvanerätt. Men som titeln på boken, "Stulet land", antyder handlar det inte bara om privaträttsliga strider utan också om den svenska nationens inträngande i Sapmi, sameland. Lundmark vill ställa Sverige vid skampålen som den nation som vägrar att ge en ursprungsbefolkning ett självbestämmande, bland annat genom att inte underteckna ILO-konventionen om ursprungsfolkens rättigheter. Som positiva exempel anger han Kanada, som infört självstyre och även gett ursprungsbefolkningar rätt till naturtillgångar som olja, gas och timmer. Norge har genom Finnmarksloven överfört en del av styret i Finnmarken till samerna. Att Sverige inte har undertecknat ILO-konventionen sägs bero på att läget är mer komplicerat här och att staten vill undvika ytterligare motsättningar. Samerna är en liten minoritet i sina traditionella områden, som dessutom ofta ägs privat av andra markägare än samer. Sämst är läget i Jämtlands län, där bara 500 samer är registrerade inför Sametingsvalet i maj, en halv procent av länets vuxna befolkning. På samma sätt som samerna under tidigare sekler trängdes tillbaka av den ekonomiska utvecklingen, är liknande intressemotsättningar tydliga även i dag. I de hårt pressade avfolkningskommunerna i östra Jämtland förbereds nu den största industrisatsningen i länet sedan järnvägens byggande. 16 miljarder ska investeras i ett antal stora vindkraftsparker, men en sameby vill stoppa projektet på grund av att renbetet störs. Liknande konflikter finns kring satsningar på turismen. En svaghet med boken är att den inte resonerar kring dessa frågeställningar utifrån andra utgångspunkter än de juridiska. Hur ska ett självstyre se ut? Över vad? Och hur ska man lösa motsättningarna mellan samer och övrig befolkning i Norrlandslänen? Lundmark är med rätta upprörd över den behandling samerna fått utstå, och får utstå via rättegångar där de själva tvingas betala för att försvara ett renbete de alltid tagit för givet. Samtidigt är det ett faktum att denna rennäring bara omsätter 250 miljoner kronor per år i hela landet. Hur ska samhället väga ekonomiska och kulturella intressen mot varandra? "Stulet land" ger inte hela bilden, men en utmärkt förståelse för den samiska synen på det som hänt.
Ulf Knutson
| |
| Källa: |